Bröllopsdag!
För 15 år sedan gifte vi oss jag och min man, två blev ett och sen blev vi tre, fyra, fem och sex personer i familjen :o)
Bröllopet ses tillbaka på med kluvna känslor. Visst var det fint och visst var jag lycklig men min bror låg svårt sjuk på ett sjukhus många mil bort och kunde inte närvara. Svårt, tungt och tragiskt samtidigt. Han var 36 år med fru och ett barn.
Många olika känslor inom mig som slogs om uppmärksamhet och som skulle döljas eller lyftas fram. Inte lätt.
Beskedet om min brors sjukdom fick vi sent, bara någon månad innan bröllopet och visst var det många som lyfte på ögonbrynen när vi valde att fortsätta planeringen. Men vad skulle vi göra?
Vissa tyckte att vi skulle vänta... vänta på vad? Att min bror skulle dö? Det var ju det som skulle ske, hade vi fått veta. Vissa tyckte att vi var egoistiska, men att gifta mig då var nog det mest osjälviska jag gjort i hela mitt liv.
Det var en svår tid, jättejobbig faktiskt, men vi kom igenom det. Min bror gav sig aldrig, jag skulle gifta mig, det var bara så. Han hade aldrig accepterat något annat, det hade knäckt honom och han hade aldrig förlåtit oss för det. Han ville inte stå i vägen, allt skulle vara som vanligt. Livet skulle gå vidare.
Vi gifte oss. Vi VAR lyckliga, jag var lycklig och jag är det än. Motgångar - javisst, jobbiga stunder - javisst, tjat och gnat - javisst, tvivel och ifrågasättande - javisst. Men ändå... jag väljer om min man varje dag. Jag väljer att vara här. Det är vi två, än så länge håller vi fast. Vi står pall. I kärlek.
Bröllopet blev vackert mitt i sommartid och med släkten samlad. Dagen efter åkte vi till min bror och sen en kortare resa till Gotland med ständig kontakt hem. Jag har fina minnen blandat med allt det svåra och framförallt har jag massor av fina minnen från de 15 år som gått.
Tack älskling, nu siktar vi framåt!
Låten som är "vår" från en film vi såg då det begav sig :o) Titta och lyssna HÄR. :o)
Ha det gott!
/ Ann-Mari
