kyrkstigen

Ja, HUR i hela världen skaffar man sig ett gott humör som liksom bara är där? Hur blir man en positiv person som ser livet från den ljusa sidan? Kan man befinna sig i den känslan jämt, eller åtminstone oftast? Är det en utopi?

 

Stora frågor som borde kunna besvaras med ett rungande JA men som på något sätt mer blir ett nja..kanske?

 

Jo, jag tror det. Jag behöver verkligen tro det för det är där jag vill vara, den jag vill bli. Jag har alltid varit en realistisk person med fokus på praktiska problemlösningar och lite för lätt till ett lite för realistiskt tänkande som ibland uteslutit det positiva, förmodligen för att skydda mig själv från nederlagets besvikelser.

 

Däremot har jag alltid varit öppen för ett annat tänkande, alternativt om man så önskar kalla det, nyfiken på det man inte alltid kan förklara och egentligen utan svårigheter att acceptera att det finns men ändå svårt att göra det till en del av min egen värld. När jag var yngre var det lättare att släppa in det men nu känner jag att jag fått något sorts tråkigt realistiskt "vuxenfilter" kring hela mystiktänkandet och det gör mig lite ledsen. Jag tror att just mysiken har mycket att ge oss människor, inte för att fly från vår verklighet utan för att göra vår verklighet mer verklig, att kunna blicka inåt och ta vara på hela vårt register, bjuda in vår högra hjärnhalva till dans lite oftare. Win win!

 

Detta är något jag önskar och vill och tar till mig just nu, öppna upp för något du trott inte var möjligt. Se möjligheter istället för problem, se energin istället för bristen på den och att fråga mig själv lite oftare: - Vad skulle kärleken gjort nu?

 

Faktum kvarstår och är obevekligt sant: Det man fokuserar på, det växer. Ett bristtänkande ger brist och ett tänkande kring tillgång det ger tillgång. Öva, öva, öva - mantrat inom mig just nu :o)

 

Lyssnar också mer inåt och när signalen kommer om något jag behöver så lyssnar jag. Sova? Äta? Kramas? Prata? Umgås? Bejakar och är mer tillåtande till att få känna, inte slå undan känslor utan lyfta fram dem och se vad de vill säga mig. Inte utan övning detta måste jag tillägga, helt lätt är det inte men jag har bestämt mig för att ge mig själv en chans till något bättre och jag tar den.

 

Nu en ny dag och förkylning till trots blev det solhälsning imorse. Har sällan hittat något bättre sätt att bjuda in en ny dag på än att yoga. Jag är verkligen ingen yogaexpert utan bara i min lilla nybörjarlinda än men det är så skönt att jag inte vill vara utan den. Än har jag inte börjat med den fysiskt jobbiga yogan utan fördjupar mig i andningen och lugnet, något som gör underverk. Tanken tystnar och jag kan bara vara en stund och känna in mig själv en aning. Skönt ♥

 

 

Ha det gott!

/Ann-Mari