kyrkstigen

 

Ibland stannar jag upp och känner att jag halkat snett. Tittar mig lite sorgset omkring och konstaterar att jag inte alls befinner mig där jag vill vara, trots att det gick så bra nyss. Jag var ju för inte så länge sedan precis där jag ville både i mina tankar och rent fysiskt i det jag gjorde.

 

Vad hände sen?

 

En del av mig är fortfarande där medan den andra har lyssnat lite för mycket på "de små grå" som de heter i "Momo och kampen om tiden", där tidstjuvarna stjäl människornas tid och därigenom deras riktiga liv. Lite så kan jag känna mig, att jag är bestulen på något väldigt, väldigt viktigt och det har skett utan att jag givit mitt tillstånd till det för jag har inte sett det hända. Men nu vet jag ju.

 

"Momo och kampen om tiden" rekommenderas. Jag och Saga såg den som teaterpjäs häromdagen då barnen som varit på teatern på sommarkollo gav den som avslutningsföreställning. Jättebra!

 

 

Jag leker leken "Om inga hinder fanns" och känner att glädjen tar plats igen och stressen viker. Jag vill så mycket att jag ibland nästan tar kål på mig själv. Behöver verkligen stanna upp och bara vara en stund, lära mig vila, välja det som gör mig glad och därigenom det som gör andra glada. Det kan mycket väl vara så att jag i och med det får göra val som gör mig ledsen och kanske även andra ledsna och till och med besvikna men det är faktiskt dags att säga nej till vissa saker och hej till andra. Jag känner det med all önskvärd tydlighet och kan inte längre värja mig. Om jag inte gör aktiva val framöver så kommer, om inte annat, min hälsa att göra valen åt mig.

 

Jag vill ju inget hellre än att låta mina fjärilsvingar breda ut sig så att jag kan lyfta och flyga fritt. Behöver nog en Momo att gå till, om inte annat får jag vara min egen Momo.

 

 

Ha det gott! Låt era vackra vingar lyfta er!

/Ann-Mari