kyrkstigen

Tänk att såna enkla saker i livet kan bli så stora... och när de blir det så får jag mig en tankeställare. Så långt det gått!

 

Min smartphone gick sönder. Skärmen blev oläslig men telefonen är ju ok i sig. Eftersom jag inte kunde varken läsa eller skriva sms eller något annat utan att vara i totalt mörker (en garderob, en buske i trädgården.. eller någon annans trädgård... eller under köksbordet) så fick jag vackert byta till en annan telefon. Jag tog vad jag hade och slungades plötsligt tillbaka i tiden. Nu har jag ingen swipefunktion på tangenterna utan behöver trycka in varje tangent för sig, vilket ofta innebär att jag skriver fel, eftersom tangenterna är så små. Telefonen väljer ofta fel ord vilket leder till väldigt märkliga konversationer med vänner och andra och jag får ofta, ofta ursäkta mig. Göra om och göra rätt. Det tar tid, mycket tid.

 

Tålamod är inte min starka sida men när jag satt där och kämpade med mitt sms, gjorde om och gjorde rätt, gjorde om och gjorde rätt... så slog det mig att jag faktiskt kan känna tacksamhet istället för irritation. Nu får jag faktiskt en stor dos av det jag behöver, att andas. Att vila i det jag gör, trycka in tangent för tangent, lägga bort tidspress och otålighet, att bara andas och bara vara en stund. Allt behöver inte ske så snabbt, det är ingen tävling, det är livet som pågår.

 

Så, jag andas och trycker. Andas och gör om och gör rätt, skrattar åt mig själv och telefonens felstavningar, andas och skickar iväg. En föråldrad signal talar om när jag fått ett svar och vet ni vad... jag kan inte ens facebooka via telefonen längre. Oj! Man vänjer sig... tillbaka igen.

 

Ha det gott!

/Ann-Mari