Att låta livet visa vägen....
Ja, detta med bloggen går ju inte riktigt som jag vill just nu men jag försöker prioritera i livet och går mycket på känsla. Läste om en kvinna, djupt grundad i sitt nu, som sa att hon numera går mycket på känsla och lust, är det inte lustfyllt och ger glädje så väljer hon bort.
Kan hålla med.. och samtidigt. Nej, jag tycker inte att det är speciellt lustfyllt eller ger speciellt mycket glädje att varken diska eller hänga tvätt, men det behöver göras. Så en dag när jag stod där med händerna i diskvattnet och tankarna snurrade på allt annat än det jag gjorde för stunden så slog det mig att det är just det här som är en del av min läxa. Att vara här och nu. Det är kanske inte det roligaste eller mest lustfyllda jag vet att diska men när jag känner det varma vattnet på händerna och diskborstens metodiska rörelser mot föremålen i vattnet så kan jag hitta ett lugn där och då. Just där och då kan jag öva på att vara i mitt NU, släppa tankestormen i huvudet och bara vara. Lugn och ro. Faktiskt. Hur tråkigt det än låter.
När jag hänger tvätt har jag även där chansen att hitta lugnet i vardagen, lugnet i det som händer NU. Ibland väljer jag tystnaden och att bara umgås med mig själv. Att se möjligheterna i vardagen, de där stilla pauserna mitt i allt.
Låter kanske klyschigt men ändå... är inte livet i så fall en enda stor klyscha?!
Jag blir mer och mer övertygad om att balansen i livet handlar om att hantera det som händer här och nu och kanske inte lika mycket om att i förväg bestämma vad som måste finnas i livet för att nå balans. Att fästa sig vid att livet måste se ut på ett visst sätt för att balansen ska infinna sig är att låsa sig tycker jag, det blir så många förväntningar som kan grusas och rent mentalt kan det vara förödande.
Min balans handlar mer om att visst ha mål och drömmar om hur jag vill att mitt liv ska se ut och formas men att kunna ta varje dag som den kommer, en känsla och händelse i taget och ta hand om det som det kommer. Att vara balanserad inifrån och ut. Stormar det står jag stadig, här och nu. Jag försöker, en dag i taget.
Ha det gott!
/Ann-Mari
