När livet inte dansar som man vill...
Så var det dags igen. Höstdeppen.
Jodå, den kommer varje år och knackar på. Kollar så att jag är hemma och kliver in. Jag bjuder inte in den nuförtiden men den kommer igen, bjuder in sig själv trots att jag inte fixar varken Gevalia eller något annat fika. Trots att jag ignorerar den och konversationen förblir obesvarad så sitter den där vid köksbordet lika oinbjuden som en oönskad gäst. Varje år sedan 17 år tillbaka.
I år är det 17 år sedan mamma dog, 16 år sedan brorsan dog och i vår är det hela 7 år sedan pappa dog.
Är det verkligen på riktigt att tiden går så fort?!
Jag har märkt att människor i min omgivning får det tufft i tankarna när jag berättar om den här sidan av mitt liv. Att den delen av min familj inte finns längre, så jag undviker det för det mesta. Men ett faktum är det ju och en del av mitt liv som jag lever med. Fått lära mig att leva med. Några är kvar, några är det inte - rent fysiskt.
Förmodligen är det så att det finns väldigt mycket oberarbetat här, mycket som ligger under ytan trots att det inte påverkar mig rent fysiskt i mitt vardagsliv längre. Det är väl därför den objudna gästen dyker upp varje höst. För att kolla av att jag kommer ihåg att ta itu med den, att den inte försvinner bara för att jag inte bjuder in på fika.
Det finns mycket som gör att jag ser annorlunda på de här känslorna idag än jag gjort hitills. Mycket jag läst, tagit till mig och lärt mig genom åren börjar nu formas till riktig kunskap om mig själv. Yogan gör verkligen sitt till. Saker och ting börjar falla på plats men processen är lång och kringelkrokig. Ändå är jag tacksam, trots att det gör ont. Jag vet att det är värt det i slutänden.
Så, kära objudna gäst. Du som slår dig ner vid köksbordet med allt som är du (och ändå jag) i form av jobbiga känslor, sorg, saknad, smärtsamma självinsikter och frustration. Du, som sätter en spegel framför mig och hela tiden, outtröttligt försöker få mig att se mig själv. I år är jag lite bättre rustad och jag tror att jag börjar förstå. I år ska jag nog ta mig tusan koka lite te åt dig och vi ska snacka lite du och jag och när vi skiljs åt för denna gång så ska vi göra det lite närmare varandra, med lite större förståelse och med insikter som kommer att ge mig en inre styrka som jag så väl behöver.
När du nu ändå är här så varför inte dansa lite?!
Ha det gott vänner!
/Ann-Mari
