kyrkstigen

Möblerade om i huset i helgen. Behöver få utlopp för kreativitet som ligger och bubblar under ytan och hade jag obegränsat med tid skulle familjen få nya upplevelser varje dag de kom hem. Känner att jag vill massor men tiden sätter stopp. Ibland kan ju det vara postitivt också, alla tycker ju inte alls att det är lika roligt med förändring som jag gör. Fixet i helgen däremot gillades av hela familjen vilket är kul! Mer ska komma!

 

Tog bort lite hyllplan i vardagsrummet och satte dit en bokhylla istället, blev riktigt bra och frigjorde massor av plats, helt ok i vårt lilla hus. Fotoalbumen fick flytta till bokhyllan och blev mycket mer tillgängliga. Klart att man fastnar i bilder från förr och det är en vid spridning med foton både från när min mamma och pappa var små till när våra barn var nyfödda och framåt. Nu har jag bara de yngsta barnens album att fixa... förstår inte att det ska dras ut på tiden så men har också förstått att jag inte är ensam om fenomenet med att skjuta upp just de yngstas album. Stackarna.

 

Roligt att se likheten mellan oss i släkten. Jag ser mig själv så tydligt i mamma, i hennes drag och hennes ögon. Ser också mina barn där, i mammas och pappas drag, och så även min bror och hans son.

 

Känslan av tillhörighet blir starkare, släktbanden, rötterna. Att med egna ögon se var jag härstammar ifrån.

 

Samtidigt gör sig sorgen påmind och den där eviga saknaden och längtan. Att de inte längre finns här fysiskt. Att alltid sakna men samtidigt den där otroliga förtröstan i att då kunna se den där glimten i ögonen hos mina barn, just den där minen som min bror brukade göra i ansiktet hos min brorson eller det där speciella skrattet som pappa hade som ibland kommer ur min dotter sådär underbart härligt och spontant. Det är så häftigt och ger sån otrolig tröst och kärlek.

 

 

 

Ha det gott!

/Ann-Mari