kyrkstigen

NU har den börjat... jag ska försöka landa och vila, hinna och göra, fixa och trixa... vila. Vilan är nog den viktigaste beståndsdelen av min semester och också den allra svåraste. Stressen, känslan av maktlöshet mot tiden, allt som ska göras, fixas, ordnas, hinnas med.... Ibland tar allt över och jag vill bara ge upp. Men jag är en sån som sällan ger upp - på riktigt. Jag må hamna i en ordentlig dipp där hopplösheten tar över för en stund men jag kan sällan ha det så en längre tid. Bryta ihop och strunta i allt går bra en stund men sen är det bara att spotta i nävarna och komma igen. Allra helst när jag blir ensam vuxen här hemma, då har jag inget val. Bara att göra. Denna sommar vill jag vila. Jag vill sitta i min gungstol på farstubron, dricka mitt kaffe och äta min choklad och inte bry mig ett dugg om att jag får finnar. Jag vill läsa min bok i solen på stranden medan barnen badar sig skrynkliga och blå innan vi går och köper en var sin glass. Jag vill cykla så att håret står rätt ut bakom mig och jag vill låta människor ge mig energi i mitt möte med dem. Möten som jag bjuder in till utan att känna att jag egentligen borde göra något annat. Visst, jag har massor att göra men när jag ibland lägger ner hammaren kan jag gå fram till den där enorma pionblomman och borra in näsan i den och för en kort stund är det bara den och jag. Jag kan rensa det där ogräset och bara tänka på det - inget annat, om jag inte samtidigt lyssnar på en poddversion av sommar i P1, jag kan - jag kan och jag ska! Vila. Mindfull. Vad innebär det egentligen? Vad innebär det för dig? Snart är vårt hönshus klart och när det är det ska jag placera min kaffestol tätt intill och njuta! Ha det gott! /Ann-Mari