kyrkstigen

Tror mer och mer på att vi skapar vår egen verklighet. Att det går. Att inget är omöjligt. Faktiskt.

 

Finns så många exempel på människor som lyckats med det de innerst inne ville trots att de tagit sig upp från största möjliga underläge och det djupaste djup. Simmat uppåt, alltid uppåt, nått vattenytan och sedan bara fortsatt. Uppåt, uppåt.

 

Om vi alla och allt i vår verklighet tillhör samma energi... varför gör vi då misstaget att välja den mest negativa energin att omge oss med? Att ge oss själva sämsta tänkbara utgångsläge och sämsta tänkbara förutsättningar? Nu talar jag mentalt, inte fysiskt. Man väljer inte alltid sin omgivning, sina uppväxtförhållanden, sina föräldrar, sina skolkamrater, sina handikapp osv. Men vi väljer vår inställning.

 

Om det nu är så att vi föddes som oskrivna blad med en förkunskap om vår egen förträfflighet (har du sett en bebis med dåligt självkänsla?), var tar den sedan vägen? Varför beslöjas vi så lätt av vår omgivning? Varför tillåts vi börja misströsta och misstro oss själva? Kanske kan svaret vara det att vi som människor har lättare att ta till oss negativitet än det motsatta, i rent självförsvar. Att vi har fler negativa känslor i vårt register än de positiva. Har läst att det tydligen är så.

 

När det gäller att hantera sina negativa inställningar tror jag att vi får fler signaler än vi ibland kan tolka, eller har lärt oss att tolka. Som barn gäller det att signalera behag eller obehag men sedan händer något. Vi får lära oss att anpassa oss till andra och att ingå i normen, ansluta oss till samhället som grupp, att inte sticka ut, inte ifrågasätta för mycket att inte.... vara oss själva.

 

Signalerna om behag och obehag finns kvar men vi dämpar, trycker tillbaka, klämmer in oss i vår lilla fyrkantiga låda bland alla andra fyrkantiga lådor men sneglar ibland på de där "ovanligt" formade lådorna som liksom ligger och flyter lite utanför... de som inte får plats bland alla fyrkanter, de som inte formar sig till hörn och räta vinklar. De som kämpar för att få vara sig själva i alla former som de naturligt är. Medan vi fortsätter att snegla.. och önska att vi också fick vara där, för att vår känsla säger att det är där vi ska vara. Det är där vi kan växa, forma oss, omforma oss och LEVA!

 

Så vad händer då när vi står där mitt i livet och får våra insikter som en smäll i huvudet? När vi plötsligt inser att så mycket gått oss förbi, eller håller på att göra det? Att vi kunnat göra annorlunda. Att vi kunnat vara precis vad vill velat!

 

Det är NU vi bryter oss ur fyrkanten och formar oss i vår egen unika form, det är nu vi visar världen vilka vi är för vi har skaffat oss så mycket perspektiv på vilka vi INTE är att vi vet vad vi vill genom att veta vad vi inte vill. Vi HAR en styrka och vi har också plötsligt en otrolig vilja att vara oss själva. Vi krisar, vi gråter, vi bryter upp, vi är rädda, så otroligt rädda, men vi vet att det är värt det i slutänden, för vi vill leva - inte bara existera.

 

... och vi börjar simma, uppåt, uppåt, når vattenytan, drar efter andan och fortsätter... uppåt, uppåt.

 

Så LEV du vackra. LEV och veckla ut dina vackra vingar, ta luft och låt energin bära dig.

 

 

Ha det gott!

/ Ann-Mari