kyrkstigen

Nu råder verkligen morgonblues i mina ögon.

 

Jag vaknar sakta och långsamt, låter kroppen komma igång som den vill, även om jag redan fixat själva "skalet" och redan sitter på jobbet. Mornar mig lite... tar det lugnt. Kommer igång.

 

Imorgon var en dag av beslutsfattande vilket resulterade i ett beslut om att vi blir en ponny mindre framöver. En låneponny kommer att lämna oss men vi kommer ändå att ha tre kvar. Känns som ett bra beslut just nu.

 

Läste ett jättebra inlägg av Mamafitness (Olga Rönnberg) på facebook igår. Det handlade om huruvida man får backa eller ej. Avvika från sin redan utstakade stig och (det förbjudna ordet) ändra sig?! Får man? Bör man?

 

Visst kan man det. När känslan kommer och man siktar mot stjärnorna så kan man ju aldrig ändå veta vad som står i ens väg längre fram. Eller hur?

 

För mig handlar det mycket om att känna mig fram och kanske ännu mer, lära känna mig själv och mina egna gränser. Jag är otroligt ambitiös, något som inte alltid är till mitt eget bästa faktiskt. Ambitiös på det sättet att jag vill mycket, har bra idéer och riktigt bra planer och strategier. Men jag har också en tendens att glömma känslan.

 

Känslan först - sen målen och sen planen. Jag börjar lära mig nu.

 

Sedan träningen och yoga sakta försvann ur mitt liv så har också min energi runnit ur mig. Nu vet jag att jag behöver dessa två i livet och jag backar lite och börjar om. Fyller livet med det som får mig att må bra först, så har jag desto mer att ge till andra sen.

 

Viktigt och skönt att känna att saker och ting faller på plats.