kyrkstigen

Igår hade jag bokat in mig på en privatlektion i yoga hos min fina yogalärarinna. Hon bor i grannbyn.

 

Så snart jag steg in i hennes hem kände jag en lite nervös förväntan. Det var ovant att det bara var vi och inte en hel grupp i en gymnastiksal. Jag kände mig inte obekväm men ovan. Lite avklädd. Lite ensam i denna nya situation men ändå helt trygg. Lite märklig känsla men jag bestämde mig för att "bara vara". Här och nu.

 

Hennes hem var fantastiskt fint och en källa till inspiration. Den kommer efter. Hänger med mig än idag. Kanske är den också en följd av att vi yogade ett pass för att stärka drivet i oss. Vem vet?

 

Efter prat och reflexioner både ytligt och djupt fick hon ett litet grepp om vad jag behövde. Hon bekräftade mig, såg mig, såg och sa. Ord som jag var för fokuserad för att kunna lägga känslor till igår men som kommer desto starkare idag. Skön. Berörd.

 

Yogan var välgörande, vilan fantastisk. Rörelserna både sköna och bekväma såväl som ansträngande och lite motsträviga i min stela kropp.

 

Jag är på gång. Jag vill och jag håller i.

 

Många rädslor nu och många tankar. Hur ska det gå? Hur ska det bli? Orkar jag? Livet får tuffa på och jag hänger med. Jag skaffar kunskap om mig själv, mina reaktionsmönster, mina tankemönster och hur jag formats. Jag formar om. Hur det än går och hur det än blir så vill jag annorlunda än idag. Jag vill bli mitt sanna, rena jag.

 

Namaste!

 

 

Ha det gott!

/Ann-Mari