kyrkstigen

Jag övar på att drömma. Att inte låta allt realistiskt ta över i livet. Att inte tänka trångt utan vitt och brett. Att önska och att känna. Att vara och att leva. Att våga är nog mitt motto just nu när så mycket nytt ska ske.

 

Hur många vågar egentligen kasta sig ut i något okänt? Att helt plötsligt inte känna den där fasta marken under fötterna? Att inte köra "säkert" trots att man kanske kan? Jag har aldrig vågat och nu ska jag plötsligt göra det, trots riskerna för fler än mig själv, trots en osäker framtid, trots.....

 

... och jag står där på den yttersta kanten av högsta trampolinen i badhuset och tittar ner. Vattnet, som jag behärskar och vet att hantera, är så väldigt, väldigt långt ner. Vad skulle jag hit att göra? Vem tror jag att jag är, jag kan ju ingenting! Vägen ner är lång och tänk om jag inte hinner samla ihop kroppen i tid! Tänk om jag gör ett enormt magplask, tänk om......

 

Ja, tänk om. Tänk OM! Jag tänker om, gör en helomvändning, tar risken att misslyckas men jag tar samtidigt chansen att lyckas. Faktiskt.

 

Det var några år sedan tanken på att göra helomvändningen började, ibland är processen lång men uppenbarligen ger känslan, tankarna, drömmarna, visionerna resultat. Plötsligt händer det.

 

Affirmerar ni? Gör ni visionboards och collage om era drömmar och förhoppningar? Jag ska göra en sån nu och jag ska ge den en hedersplats så att jag ser den ofta för den ska ta mig dit jag vill. Jag är på väg!

 

(klicka på bilden)

 

 

 

 

Ha det gott!

/Ann-Mari